Alltså jag fick lite av ett sammanbrott härom eftermiddagen på grund av anledningar. Mestadels anledningar som hade med lägenheter att göra och som nu verkar som mindre legitima anledningar än hur de framstod vid tidpunkten. Även om jag för att undvika problem i framtiden aldrig mer ska sälja en lägenhet till en man som ser ut som en ung Alan Partridge. Det skulle jag inte gjort!!! Någonstans inom mig visste jag det!!! Jag visste att han skulle bli problem när jag såg honom!!! Men man vet ju inte hur de ser ut när de lägger bud!!! Det borde jag krävt!!! Fan måste nästan dricka igen nu.
Anyway.
Så alltså sammanbrott och så något glas vin för att lugna mig, och så lite podcaster från Radio France för att lugna mig lite till. Och då slog det mig att inget är mer typiskt för mig än kombon ångest, vin på eftermiddagen och fransk radio, inte för att det är det jag sysslar med oftast utan för att det är något jag tror att så få andra svenskar håller på med. Och då tänkte jag på att om jag dog skulle det kunna vara en sådan minnesstund istället för kyrkkaffe med tårta för vare sig bryggkaffe eller tårta gillar jag ju liksom, utan istället kunde alla samlas i ett kök och dricka Chardonnay från Monoprix och älta saker (min död gärna men jag tycker inte de skulle behöva känna sig begränsade till bara det, det finns mycket att ha ångest över) till ljudet av en historiepodd från France Inter. Och så drabbades jag av en slags ömhet över mig själv och min bräckliga men originella själ och så mådde jag lite bättre.
Det var då! Som jag såg Michelle Obamas "when they go low"-tal där hon ba pratar om sina vackra döttrar och alla på Facebook ba shiiiiit hon är så cool och smart och progressiv vilket väl inte brukar hända när Donald Trump kallar sin dotter för het?
Anyway.
Det var då jag skärmdumpade flotusen typ fem gånger och jag kan för mitt liv inte minnas varför nu. Glossigheten i håret?
Kommentera