Alltså, inspirationen. Det började för ett tag sedan när jag noterade:
Romantiken och nostalgin i det här är obvious för alla vi som är uppväxta på gammalt hederligt kulturellt kapital och kom hem från sina kompisar och ba "Konstigt, hos Johanna får de Skogaholmslimpa till mellis och inte bara en Chopin-etyd och någon sida Proust".
Så: jag började iaktta flygelfamiljen.
Det är inte svårt, deras långa tunga gardiner är aldrig fördragna och deras stora sekelskiftesfönster ger nästan all insyn jag behöver.
Pappan är klarinettist, och när han övar rycks han med och gör Bob Hund-moves. Amfetaminist, jag sätter hundra spänn.
Mamman sitter ofta vid flygeln. Jag ser henne inte bra nog då hon rör sig i skuggorna (älskar henne för det, en förlorad konst att röra sig i skuggor), men nog fan bör hon se ut som Marika Lagercrantz på 90-talet. En hunka på det också.
Dottern är ointressant som alla barn, men har vett nog att vara ett ensambarn och därför kunna smälta in i ett kulturarbetarkvarter utan att ta för jävla mycket plats.
De verkar lyckliga.
Och nu:
Oklart egentligen om det ska bli en film med Alicia Vikander, en novell som kanaliserar Klas Östergren eller min första aktiva sinnessjuka handling. Jag låter det vara öppet så länge. Storyline:
Jag tar mig in genom mamman. Ett "slumpmässigt" möte i porten. Jag gråter. Min övertygande story gör att hon tar in mig (Nej skit i övertygande story, det adderar mystik. Hälsningar, den kanaliserade Klas Östergren). Jag ska "bo här ett tag, tills allt ordnar sig." Pappan är skeptisk, först.
I början blir jag mammans lillasyster hon aldrig haft. Hon öppnar sig lite i taget, hennes äktenskap är inte så perfekt som det verkar, hennes karriär har gått i stå, hon måste ha pianoelever, hon hatar andras barn, förresten: hon ville aldrig ha ett eget. Vi är ensamma en sen kväll, vi sitter vid flygeln, hon dricker för mycket, fyller på merlot igen och igen, hämtar en ny flaska, ger mig smutsiga detaljer, snyftar, tar sig samman, berättar att klarinettisten är amfetaminist.
Sedan triangeldrama, obvs.
Till historien hör att jag var en lovande flöjtist som tonåring.
Till historien hör också att jag är bräcklig psykiskt och fågelungesmal, så att jag väcker beskyddarinstinkter hos medelålders kulturmän.
Sedan är vägen kort.
Jag förför klarinettisten amfetaministen.
Nästa parti är inte färdigt. Självklart faller deras liv isär snabbt och hårt och skoningslöst, men utövar någon våld? Inte jag, det vore en tacky USA-intrig. Lite skrämmande kan jag gott ha varit under hela tiden, genom att röra mig ljudlöst och plötsligt vara nära. "Kan jag använda den här kniven till bröd? Jag ville bara fråga."
Men det verkliga våldet kommer i så fall inifrån dem själva, plötsligt, från sprickorna jag skapat. De blir rädda för sig själva och för varandra.
I vilket fall är deras äktenskap bortom räddning.
En dag är jag bara borta.
Men inte på riktigt.
Jag är tillbaks i mitt fönster.
Jag iakttar mamman övervaka flyttgubbarna när de bär ut flygeln.
Jag iakttar hur våningen töms, och fylls på nytt.
Det nya paret har en cello och en enorm boksamling.
De verkar lyckliga.
